Skam, rädsla och osäkerhet gör att många barn aldrig berättar när de utsätts för sexuella övergrepp på nätet. En omfattande internationell undersökning från UNICEF, ECPAT International och INTERPOL visar att 41 procent av de undersökta övergreppsfallen inte hade berättats för någon. Samtidigt hade färre än en procent rapporterats till polis, socialarbetare eller stödlinje. Varför är det så svårt för barn att berätta, och vad kan vi vuxna göra för att förändra det?
När ett barn utsätts för grooming eller andra sexuella övergrepp på nätet är det lätt att tänka att barnet kommer att berätta för en förälder, lärare eller någon annan vuxen. Men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Många barn bär på sina upplevelser i tysthet, ibland av rädsla för vad som ska hända om någon får veta.
I rapporten Through Children’s Eyes – How digital technologies enable child sexual abuse har forskare undersökt barns erfarenheter av sexuella övergrepp och exploatering. Undersökningen omfattar omkring 21 000 internetanvändande barn mellan 12 och 17 år i 21 länder.
Varför berättar inte barnen?
Enligt undersökningen hade 41 procent av de undersökta övergreppsfallen inte berättats för någon. Forskarna undersökte också vilka orsaker som låg bakom barnens tystnad.
Bland de barn som inte berättade angavs bland annat följande orsaker:
- 25 procent visste inte vem de skulle vända sig till eller var de kunde få hjälp.
- 18 procent uppgav att de kände skam eller var generade.
- 13 procent ansåg inte att händelsen var tillräckligt allvarlig för att berätta om.
- 7 procent var rädda för att själva hamna i problem.
Rädslan för vuxnas reaktioner kan skapa tystnad
Rapporten beskriver hur vissa barn oroar sig för att bli skuldbelagda, bestraffade eller få sina mobiltelefoner och sociala medier begränsade om de berättar vad de har varit med om.
För ett barn som har utsatts för grooming kan detta bli ett särskilt stort hinder. Kontakten med förövaren kan ha pågått under lång tid och börjat som en vänskap eller relation där barnet känt sig uppskattat och förstått. När kontakten sedan övergår i sexuella samtal, krav eller hot kan barnet känna att det själv har gjort något fel.
Det är också viktigt att förstå att grooming inte alltid börjar med tydliga sexuella meddelanden. En förövare kan först bygga upp ett förtroende genom uppmärksamhet, komplimanger och gemensamma intressen. När barnet väl inser att något är fel kan det redan ha blivit känslomässigt involverat eller känna sig pressat att fortsätta kontakten.
Om barnet dessutom tror att föräldrarna kommer att bli arga, förbjuda vissa appar eller ta bort telefonen kan det bli ännu svårare att berätta.
Därför behöver vuxna vara tydliga med en sak: Ett barn som berättar om ett övergrepp ska mötas av stöd, inte skuldbeläggning.
Färre än en procent av fallen rapporterades
Att fyra av tio övergreppsfall inte berättas för någon är allvarligt. Men rapporten visar också att färre än en procent av fallen hade rapporterats till polis, socialarbetare eller stödlinje. Det innebär inte att alla andra fall saknade någon form av stöd, men det visar att väldigt få av de undersökta fallen nådde dessa formella stödinstanser.
När barn faktiskt berättade var det oftare för personer i deras närhet. I undersökningen framkom att 23 procent av fallen hade berättats för en vän, medan 11 procent hade berättats för ett syskon och 11 procent för en mamma eller annan kvinna.
Det visar hur viktiga barnens närmaste relationer är. En vän kan vara den första som får veta att något har hänt, medan en förälder eller lärare kanske inte känner till situationen alls.
Därför behöver även barn och unga få kunskap om hur de kan agera om en kompis berättar om grooming, hot eller sexuella övergrepp. De ska veta att det är viktigt att hjälpa kompisen att komma i kontakt med en trygg vuxen och att de inte behöver hantera situationen själva.
Barn behöver veta att de aldrig bär skulden
En av de viktigaste delarna i det förebyggande arbetet är att barn förstår att ansvaret för ett sexuellt övergrepp aldrig ligger hos dem. Det gäller även om barnet själv har svarat på meddelanden, skickat bilder, gått med på att hålla en relation hemlig eller fortsatt prata med personen trots att något känts fel.
Förövare kan använda manipulation, hot och känslomässig press för att få barn att göra saker de annars inte skulle ha gjort. Det kan också vara svårt för barnet att förstå när en till synes vanlig relation övergår i ett övergrepp.
Vuxna behöver därför prata om grooming innan något händer, inte enbart när ett barn redan har blivit utsatt. Genom att förklara hur manipulation kan fungera och vilka varningssignaler som finns kan vi göra det lättare för barn att känna igen situationer där någon försöker utnyttja dem.
Men kunskap räcker inte alltid. Barn behöver också känna sig trygga med att berätta.
Hur kan vi vuxna få fler barn att våga berätta?
Det finns ingen enkel lösning på varför så många barn väljer att vara tysta. Däremot finns det mycket som föräldrar, skolpersonal och andra vuxna kan göra för att skapa större trygghet.
Det handlar bland annat om att visa intresse för barnens digitala vardag, prata om vilka människor de möter på nätet och förklara att de alltid kan komma till en vuxen om något känns obehagligt. Samtalen behöver vara återkommande och ske utan att barnet känner sig förhörd eller kontrollerad. Det är också viktigt att vuxna försöker behålla lugnet när ett barn berättar något allvarligt, även om det som hänt väcker starka känslor.
Ett barn som vågar berätta behöver få höra att det var rätt att säga till, att de inte bär skulden och att det finns hjälp att få.
Vi måste göra det lättare för barn att bryta tystnaden
Undersökningen visar att sexuella övergrepp på nätet är ett omfattande problem, men också att många barn står ensamma med sina upplevelser.
När 41 procent av de undersökta övergreppsfallen inte berättas för någon behöver vi ställa oss en viktig fråga: Har vi vuxna gjort tillräckligt för att barn ska känna sig trygga med att berätta?
På Aktiv Skola arbetar vi för att öka kunskapen om grooming och barns trygghet på nätet, bland annat genom vår föreläsning Nätsmart (LÄNK). Genom att utbilda barn, föräldrar och skolpersonal vill vi bidra till att fler känner igen varningssignaler, förstår hur förövare kan manipulera barn och vet hur de ska agera när någon behöver hjälp.
Källa: UNICEF Innocenti, ECPAT International och INTERPOL, Through Children’s Eyes – How digital technologies enable child sexual abuse, forskningsprojektet Disrupting Harm.
Om undersökningen: Rapporten bygger på data från omkring 21 000 internetanvändande barn i åldern 12–17 år i 21 länder. Sverige ingår inte i undersökningen. Resultaten omfattar flera former av sexuella övergrepp och exploatering med hjälp av digital teknik, inte enbart grooming.
